testar

En hel dag utan några tider, jag styrde mina steg upp till IP och det var en skön höstdag, och ingen annan hade kommit på den goda idén att gå ut i skogen. I den höga luftfuktigheten blir mossan grönare och asplöven lysande gul-röda. Här och var satt några lingon kvar och lyste som små stopplysen.

Det fina är att nu är det som mest av trattkantareller och de flesta tror att svampsäsongen är förbi, så de finns i mängder. Det är så skönt att strosa runt för sig själv och när man plockar svamp så tappar man orienteringen, eller det är väl så att jag har näst intill obefintligt lokalsinne och är ständigt vilsen. Jag blir så glad när jag stöter på något av mina riktmärken. Ett av dessa märken är lite absurt, för mitt i mossiga skogen står en röd bildörr lutad mot ett träd, den har stått där i många år och är numer ganska rostig. Det finns inga andra delar i närheten och fanns inte heller något bilvrak som dörren kunde tänkas höra till och jag undrar vem som släpat runt en bildörr på skogspromenaden, men jag är glad för den gör att jag vet exakt var jag är och åt vilket håll jag ska röra mig.

När jag var på väg hem hittade jag en karta som någon orienterare tappat, en sådan där karta med var enda sten utprickad, den ligger nu på tork och kommer få följa med på mina skogsutflykter, inte för jag vet om det hjälper, jag kommer antagligen vara lika vilsen som alltid.

Det blev många kilo kantareller och Erika fick en stor påse. Vi i kvarteret hade syjunta hos henne ikväll, en sådan där hederlig gammeldags, som vi har en gång i månaden. Vi dricker kaffe, handarbetar och skvallrar. Det är inte så illa med skvallret, lite socialtskvaller blir det alltid. Skvaller behöver inte vara av ondo. Jag tyckte väldigt illa om skvaller och satte likhetstecken med förtal och ryktesspridning, men ibland kan skvaller ge förklaringar till våra medmänniskors beteende, det är socialtskvaller. Nu berättade Agnetah om sin resa med sonen till Madrid, och så pratade vi värmepannor, då min har börjat bete sig konstigt. Det är inte lätt alla gånger att ha ett alldeles eget hus. Efter att ha avhandlat vattenläckor, takbyten och annat husligt underhåll, så kom vi in på det ockulta, då jag ikväll tillverkade småspöken i cernitlera. Det är märkligt att det är alltid spännande att prata om det paranormala, och det är en outtömlig källa.

Jag ska snart krypa till kojs och i en annan blogg ska jag berätta spökhistorier från Marmorvägen;-)

 

Publicerat i Trädgård | Lämna en kommentar